Masi Grandarella, Italien Valpolicella
Fredag och jag är helt slut. Den här veckan har varit fullspäckad med problem och motgångar och psykist hade jag inte klarat en dag till utan en helgpaus. en nu är den här och det är dags att skaka av sig jobbets laster.
Då mamma var ensam hemma i helgen så erbjöd jag henne att möta mig i stan och promenera hem till oss för att få lite annat sälskap än katterna. Då Leonefter att ha spenderat alldeles för många dagar hos mamma inte längre är en innekatt fungerar det inte att ha han i lägenheten längre stunder, så då han ändå skulle hem till Romelanda kunde jag lika väl köra hem bägge två.
Då jag var före mamma inne i stan ramlade jag inte helt otippat in på systemet. Jag skulle egentligen bara ha en halvflaska rött till rödvinskyn, men vem trodde att det skulle gå vägen? Nej, inte jag heller. Efter en lätt sightseeing tur stod jag i kassan med 2,5 flaksor istället för bara 0,5. Ändå inte så illa, men så skulle det annars inte fungera att bära allt hem.
Vinerna i fråga, de hela då alltså, var:
Masi Grandarella, Italien Valpolicella, Carmenere Corvina Refosco, 2004
Beringer Stone Cellar, Nya Zeeland, Chardonnay, 2007
Efter att ha lämnat av flaskorna i hemmet åkte jag, mamma och Leon ut till Romelanda. Leon är fantastisk i bilen! Han lägger sig i mitt knä och där ligger han tills vi är framme. Han är verkligen mobil. Väl hemma tog han ett skutt ur bilen och försvann ut i hästhagarna, ingen tid att spilla här inte.
Då jag i stort sett hade noll energi att gå på så stannade jag bara en stund innan jag åkte hem med en omväg via Ica Maxi i Kungälv och Tommies jobb i Mölndal. Med Angusbiff och sallad i påsen lämnade jag Kungälv och efter att ha nämtat upp Tommie var jag Äntligen! hemma.
Då Beringern är en stammis i vinhyllan och inte är optimal till stek fick den snällt lägga sig i stället och vänta på sin tur. Jag korkade istället snabbt upp mrs. Grandarella, spänd på vad denna dyrgrip(!) hade att bjuda på. Men tyvärr blev det inte den aha upplevelse jag hoppades på. Redan efter en sipp valde vi båda att vänta med fler klunkar tills maten var klar. Det var inget fel på vinet men det var verkligen ett till maten vin. Kryddigt, och alkoholstarkt med en sträv mörk syra som mötte en i dörren. Ingen favorit till mig, men till mat hade den potential.
På www.iglaset.se hittade jag följande information:
Karaktär: Intensiv mörkt röd med blå kant. Stor doft av söt frukt mot torkade fikon russin och dadlar samt en stor portion julkrydda som nejlika och kanel. Kraftig och stor smak med intensiv frukt, hög syra trots koncentration av torkad frukt. Tydlig fatkaraktär av rostade nya fat med dess kryddiga toner. Lång ihållande eftersmak.
Druvor: Carmenère 20%, Corvina 30%-40%, Refosco 40%-50%
Lagras: Ett vin som håller att lagras upp till tio år.
Passar till: Bör serveras vid 17-18 grader, för varmt upplevs vinet som alkoholstarkt. Kan avnjutas till smakrikt vilt som ren och skogsfågel, nästan alla sorters ost men med fördel hård smakrik typ parmesan eller västerbotten ost.
Och visst passade det bättre till maten än för sig självt, men i min mun var den faktisk en besvikelse även nu till rätta maten. Jag kan stämma in i beskrivningen ovan vad det gäller smakerna, men i min mun blir detta skarpt, strävt och ungt. Och vid det här laget så känner jag väl till att mjukare, fylliga viner med smak av syltade bär, vanilj och körsbär är min melodi. Att det här vinet sedan kostade 200kr spädde ytterligare på mitt missnöje. Här var ett typiskt exempel av vad jag tyckt mig upptäcka efter att ha provat allt mer viner, att det ibland känns- eller snarare alltid- som man med de här etablerade italienska vinerna endast betalar för namnet.
Jag ser detta som en läxa och ska defenitivt satsa mer på chilienska viner i sann Tre Kronor (www.trekronorvin.se) anda. På måndag beställer jag 12 flaskor Vertice, och sen kan man bara luta sig tillbaka och vänta! *åh* Jag längtar!