Efter att slutligen ha Lyckats somna natten till onsdagen, alla fjärilar i magen till trots, ringde alarmet ilsket 03:30. Jag släpade mig in i duschen och tog en välbehövd lång dusch. 04:00 var jag som ny, och det var dags att väcka en ovetandes Tommie. Det var under trotsig blick och utdragna suckanden som jag till slut lyckades få honom att inse att jag inte skojade när jag milt strök han över håret och meddelade i skrämmande pigg ton att det var dags att gå upp, för nu började min present till honom. Det var först ca 45 min senare när hans syster svängde in på gården efter sin tidningsrunda som jag tror poletten verkligen trillade ner och han insåg att allt han planerat för de närmaste dagarna inte skulle hända och att han var den ende som inte visste om att det var så. Innan vi gav oss av efter en frukost på stående fot bestående av grova frallor, kaffe och juice fick han kontrollera sin väska som jag packat i smyg så att han kände sig bekväm med innehållet.
Vi tog härskogsvägen till flygplatsen, så att viskulle flyga tror jag han hängde med på rätt tidigt. Utmanande frågor haglade stundvis från baksätet, men både jag och Sandra lyckades stå emot felsägningar relativt bra, och Tommie var fortfarande helt ovetandes vart vi skulle när rullade in våra väskor i utrikesterminalen vid 05:40. Härskogsvägens mörka ensliga vägar var en skarp kontrast till den fullkomligt bubblande, pulserande värld som mötte oss inne i terminalen. Vi var verkligen inte de enda som var uppe och skulle iväg denna morgon. Kön till incheckningen var dock relativt kort, och tommie satte snällt på sig sina hörlurar som tillfrågad, och smygtittade inte ens vart planet vi checkade in på skulle gå. Killen i Brussel airlines montern blev lika exalterad son jag när han på frågan om vad Tommie gjorde fick veta att han var kidnappad och att han inte hade en aning om destinationen. Vilken grej, sa han och nästan hoppade upp å ner på stället.
Kön in till själva gatena var dock längre. Bra engagemang från personalen gjorde dock att det hela flöt på i bra takt, värre var det därmed med kön till baren, väl inne i loungeområdena. Jag överdriver inte när jag säger att det tig 15 min innan vi äntligen satt ner i två sköna fåtöljer och avnjöt vår första skål på denna minisemester. Jag bubblande nervös inför mina kommande avslöjanden och Tommie i det nästan paralyserad av att vara ovetande.
Så var det dags. Allt var planerar i minsta detalj. Jag drog upp den silverfärgade, prydliga paketen jag hållit gömd i min handväska. Åh, en present, en bok att läsa, utbrast han samtidigt som han med endast ett fåtal riv lyckades få av både snöre och papper. En guide till New York… Tack!!
Polletten hade ramlat ner, och även om reaktionen inte var lika chockartad som jag hade tänkt mig så insåg jag snart att det hela berodde på att all överraskande information var lite mycket för min fina prins att ta in, och att han egentligen var helt tagen och super glad. Jag hade verkligen lyckats hålla det hela helt i hemlighet utan minsta misstanke. Att han sedan helt tappade greppet och lyste upp ännu mer när jag ur den medhavda plastkassen drog fram en kameraryggsäck men ny Canon Eos 1000d systemkamera i, var tydligt. Jag fick en lång överraskad kram och en puss, och sen skålade vi för en underbar resa. Tommie, lite i ufo-stadie och jag superexalterad och lättad över att äntligen ha fått berätta. Det har varit två låånga månader =).
Resan till Bryssel gick undan. Tommie bläddrade i guideboken och jag läste delvis högt ur fotoboken som följde med kameran. Innan vi riktigt hann med var vi framme , och det var dags att skynda vidare. Ett annat svenskt par i våran ålder gick framför oss, och när de hörde att Tommie ville köpa nått annat att läsa på vägen erbjöd de oss sin GP. Der visade sig att de också skulle till New york med samma plan som vi. Vi följdes åt och efter en hel del turer lyckades vi bana oss väg genom flygplatsen. Då vi endast hade ca 90 min på oss innan nästa avgång, och då fler än vi, jättemånga! fler än vi, också skulle igenom alla kontroller slutade det hela med att vi var bland de sista som bordade planet. Inget vi kunde gjort åt saken dock, så vi lät bli att vara så stressade som flera andra av de svenska passagerarna var.
Flygresan blev lite längre och jobbigare än jag hade väntat mig. Jag visste att flygresan var ca 8 timmar, men med allt arrangemang, så hade jag förträngt den informationen. Jet Airways, det indiska flygbolaget vi flög med, gjorde dock allt för att underlätta resan och stod för riktigt bra service och helt fantastisk mat! Lovar att jag inte har ätit bättre indiskt på restaurang i Sverige. Kryddigt, fantastisk konsistens och alla tillbehör som youghurt, extra chillimix och naanbröd. Jag såg redan fram emot hemresan och maten som kommer serveras då. Otroligt! Även filmutbudet med nya shrek och sex in the city 2 höll oss på humör resan igenom,
Vi kom av planet och genom passkontrollerna efter ca 40 min Köande och 10 fingeravtryck per person senare. Tommie som rest i jeans bytte om till shorts då en pressande värme på ca 33 grader mötte oss.
Vi hade bestämt oss för att ta en taxi, men efter att guideboken lärt att priset skulle vara ca 45 dollar och då mannen i svart kavaj som ropade taxi ville ha 85 tvekade vi. Det svenska paret som vi hakade på genom flygplatsen i Bryssel såg lika tveksamma ut, så vi gick fram och frågade var de bodde och om vi kanske skulle dela en taxi. Efter lite överläggande kom vi fram till att vi nog bodde på gatorna bredvid varann i samma kvarter, och att en gemensam taxi skulle bli perfekt. Det blev en mycket trevlig resa med Tommie där fram ivrigt pratandes med taxichauffören och jag och paret där bak pratandes om livet i Göteborg, resor och våra planer i New york. När vi hoppade ur taxin och vinkade hejdå hade de kopierat mitt block med restaurangtips mm mm och det nändes som att vi nog kommer stöta på varann igen. Då vi båda är här på parresor brydde vi oss inte om att ta någon vidare kontakt, men resan till New York blev iallafall riktigt trevlig.
Väl på hotellet, the Marrakech som i enlighet med namnet var helt inrett som ett arabiskt fest tält, checkade vi in på vårt lilla men mycket prydliga och rena hotellrum. För 4 nätter betalar vi 5400 kr, och då vi bor smack in the middle of down Town Manhattan, så är vi kättenöjda. Det andra paret hade betalat ungefär samma men bodde på ett enklare hotell/hostel utan eget badrum.
Vi hoppade in i duschen, bytte om och var snart ute på gatan igen. Vi började gå ner längs Broadway lite halvt mållösa och tagna av stunden. Vi hade biljetter till the Apollo theatre amateur nigt 19:30, men tills dess stod vandring och fotografering på schemat. Tommie med den nya kameran i händerna tog naturligtvis det här med fotografering till en helt ny nivå, och när vi satt ner på bår första riktiga diner hade han bränt av över 100 bilder. Tack gode för digitalkameror!
Efter maten, som var helt okej, även om den inte var mer än så, var det tillbaka ut i den tryckande värmen. Smoggen var påtaglig men på nått sätt kändes det som om den var en del av city beaten och kändes helt rätt bland neonskyltar, skyskraper och folk från alla nationer. Vi trampade vidare nerför Broadway, men då vi hade biljetter till Amateur night at the Apollo theatre fick vi hoppa in i en taxi och åka tillbaka hela vägen förbi hotellet och vidare till Harlem. Jo jag sa Harlem. Kvällens show var semifinalen och det var verkligen inte bara vi som ville se den. Men att vi hade lämnat upper midtown och begett oss in i nya kvarter var det inga tvivel om. Befolkningen hade skiftat från ljushyad med inslag av mörkare toner till rejäl solbränna för alla. Vi kände oss lättni minoritet, men utrustade med vänliga leenden hav vi oss fram till lön och blev snart några i mängden.
Väl inne var det först publikuppvärmning med dans mm mm. Vi tog ett par öl och roade oss rejält i denna mycket annorlunda venue. När tävlingen kom igång var samtliga tävlande helt sjukt duktiga. Der hurrades, dansades och buades, och jag har aldrig varit med om nått liknande. Urkul! I pausen var dock både jag och Tommie helt slut, och trots att vi hade jätteroligt tog vi en taxi hem till hotellet. Det hade verkligen varit ett långt dygn.